Det är märkligt hur länder som ligger så nära varandra kan vara så långt ifrån varandra vad gäller musik, känslor och traditioner.
Skulle fira midsommarhelgen hos svärföräldrarna i Västanfjärd i södra Finland. Frugan, yngste sonen och jag tog båten från Värtahamnen tidigt på torsdagsmorgonen för en 12-timmars resa genom den vackra Stockholmska skärgården, över Ålands hav och en bit in i Finska viken.
För att komma så billigt undan som möjligt valde vi en så kalla däckstolsresa. Det vill säga; vi hade varsin ”flygplansstol” att tillgå under resan för att vila, sova och lösa korsord i.
Stolarna var placerade precis ovanför den del av båten där karaokebaren fanns. En bit in i Finska viken var det så dags att dra igång sången. Karaoke-jockeyn (eller vad det kallas) presenterade låtar och ”artister”. Hela tiden på finska.
Det var allt från tjejer i yngre tonåren, raggartyper med base-ball-keps till pensionärer och överförfriskade medelålders män. Alla hade de ett gemensamt. Det finska vemodet!
Låt efter låt följde samma mönster. De gick i moll och musiken präglades av fiol och dragspel.
Av de ca 15 bidragen var det bara en låt som jag och familjen kände igen. Dock kändes det inte helt OK att det var ledmotivet till filmen ”Titanic” när vi fortfarande befann oss på djupt vatten, men ändå lite signifikativt för hela karaokeupplevelsen.
Det hela avslutades med en man som med all tydlighet var ordentligt påverkad av mängden alkohol han lyckats få i sig sedan starten klockan sju på morgonen. Nu blev det inte mycket till sång utan snarare en form av textrecitation.
Uppenbarligen blev mannen tagen av sin egen inlevelse för plötsligt började tårarna spruta på honom som ur en levande fontän. Där satt jag utan att ha förstått ett enda ord av denna finska deklamation, men ändå på något sätt märkbart berörd.
Nåväl, vi landade torra i Åbo vid 19.30-tiden, blev hämtade med bil för ytterligare en dryg timmes resa till Kimito och Västanfjärd. Väl framme blev det en god paj och lite ”vanlig” öl innan det var dags att krypa i säng efter en resa som tagit på krafterna både fysiskt och känslomässigt.
Midsommarafton startade med strålande sol och frukost i det fria. Lunchen som serverades någon timme senare var svenskinspirerad med sill och färskpotatis med tillhörande drycker. Underbart!
På eftermiddagen skulle vi få uppleva äkta finskt midsommarfirande. Vi tog bilen för en 10-minuters resa till något som liknande en svensk bygdegård. Det var redan fullt med folk och parkeringsvakterna hade fullt upp med att se till att alla bilar fick plats på närliggande gräsplaner. Svärmor förklarade att hon aldrig sett så många bilar och så mycket folk. Detta lovade gott inför vad som komma skulle.
När vi parkerat bilen promenerade vi upp på gårdsplanen. Vi möttes av en ensam fiolspelande ung dam. Återigen kom det finska vemodet emot mig i form av tonerna från fiolen, men det var något bekant över det hela ändå.
Dock tog det mig en stund att inse att det denna unga kvinna framförde med ett mycket stämningsfullt fiolspelande var inget mindre än Mats Olins ”Jag tror, jag tror på sommaren”.
Hur människan lyckades få till det finska vemodet i denna svenskaste av alla svenska sommarmelodier förblir en gåta.
Trollbunden av denna finska motsvarighet till näcken, fast då i kvinnlig version och fullt påklädd, stod jag där på gårdsbacken och konstaterade att det också fanns en variant på midsommarstång. En något kortare stång, majad och klar med kransar. Den hade dessutom fyra båtar hängande från varje arm och högst upp kröntes stången med ett W. Jag fick dock inte klart för mig vad bokstaven stod för.
Tyvärr hade vi precis missat resningen av stången när vi kom, men det skulle enligt uppgift inte heller vara något speciellt. Den restes liksom bara. I Sverige placeras majstången i centrum och vi dansar runt den som en hyllning till sommaren. Denna finska variant hade placerats mer för att inte stå i vägen, lite undanskuffad i skogskanten.
Nästa sak som slog mig var att det var någon form av kökstema för denna tillställning. Anledningen till denna slutsats var att jag första höll på att krocka med en kvinna som jag till en början trodde hade en stor rosa blomsterprydd tratt på huvudet. Vid närmare titt på denna märkliga huvudbonad kunde jag konstatera att det var en ut-och-in-vänd kakform i silikon.
Förundrad gick jag vidare för att plötsligt stå öga mot öga med en man, som även han var iklädd ett köksredskap på huvudet prytt med blommor. Mannen hade valt ett grönt durkslag i hårdplast med aningen dålig passform.
Svärmor och jag tog oss in i själva byggnaden och hon förklarade för mig att det skulle bli ett lotteri där överskottet gick till en lokal ungdomsförening. Vinsterna var skänkta av lokalbefolkningen.
Samlingslokalen var fylld med diverse attiraljer. Det var allt från simpla små leksaker och soppor på burk till högvinsterna som bestod av trädgårdsmöbler, en hammock och en motorsåg.
Så plötsligt tömdes lokalen på människor. Även jag och svärmor begav oss åter ut på gårdsplanen. Väl där ute kunde man ta på spänningen. Någonting var på gång – det märktes helt klart. Mitt i detta spänningsmoment öppnades dörren till bygdegården och en man kom utspringande. Med sin perfekta finlands-svenska dialekt ropade han så högt han kunde:
”Är här någon som vill få lotter?”
Panik utbröt! Människor slog som gamar ner på den stackars mannen med lådan med lotter. Som tur var kom fler lottförsäljare till undsättning. Gamflocken splittrades och det bildades ett tiotal grupperingar på gårdsplanen.
Lotterna kostade 2 Euro styck. Svärmor köpte 20 lotter och svärfar 10. Med spänning hjälptes vi åt att öppna lotterna. Skulle vi åka hem med en motorsåg eller kanske någon annan av de fina högvinsterna?
Sonen, svärmor och svärfar lyckades få varsin vinstlott och gick med raska steg för att hämta ut sina vinster. Frugan och jag stod kvar på gårdsplanen i spänd förväntan. Sonen kom ut med en chipspåse (som kom väl till pass senare under midsommarkvällen). Svärmor hade vunnit ett set med vantar, mössa och halsduk i fleece – för en 5-åring!
Svärfar tog nog hem dagen pris i alla fall. En dvd med animerade H C Andersson-sagor – på finska! Dvd:n skänktes omgående bort till en grannpojke i 4-årsåldern.
”Jaha, då åker vi hem då!” Svärmors ord kom lika oväntat som en blixt från klar himmel. På min fråga vad folk tar sig för resten av dagen förklarade svärfar helt frankt att man åker hem till sitt. Inget speciellt vad gäller mat eller andra traditioner. Tydligen var detta slutet på det finska midsommarfirandet. Lotteriet var det - med stort D!
Själva for vi tillbaka hem för att tillsammans med svärmors syster och hennes man grilla entrecote som serverades med ungstekt potatis, bearnaise-sås och grönsallad. Middagen avslutades med en jordgubbstårta gjord med finlands-svensk kärlek och glädje!
Utanför bussen i grå-blå kostym, back-slick med 2 kg vax och en slips som han hela tiden oroligt rättade till stod ingen mindre än den så kallade ”hovreportern” Johan T Lindwall.