Vart är svenska språket på väg?

En av höjdpunkterna när jag var liten var när farsan läste för mig och syrran innan vi skulle sova. Det fanns inget bättre än att krypa ner under täcket i föräldrarnas sängar. Pappa låg i mitten med mig och syrran tätt, tätt uppkrupna under varsin av hans armar.

Emil i Lönneberga var min favorit! Speciellt när farsan förställde rösten beroende på vem det var som pratade i boken. Allra mest spännande var det när Emils pappa, sin vana trogen, skrikande pojkens namn jagade honom till snickarboden.

Pelle Svanslös var en annan av favoriterna. Bill och Bull var, trots sitt samröre med elaka Måns, enligt mitt tycke de roligaste figurerna i böckerna.

Nu i efterhand förstår jag hur farsan själv fascinerades av Gösta Knutssons målande beskrivningar av det Uppsala han älskade. Det var nog mer av den anledningen min kära far valde dessa böcker att läsa för syrran och mig.

Det var i alla fall i mina föräldrars sovrum som min fascination av det svenska språket tog sin början. Jag verkligen älskade att lyssna på när farsan med inlevelse läste för oss!

Tyvärr blev inte min egen läsning den upplevelse jag hoppades på. Jag kan inte påstå att det var ren dyslexi, men någon form av läs- och skrivsvårighet hade jag (och har fortfarande).

Texter som för mina klasskamrater tog tio minuter att läsa kunde ta mig en hel lektion. Bokstäver flöt ihop, rader lästes om och om igen, b och d blandades ihop och fler saker som gjorde texter helt obegripliga.

Trots det blev skrivandet tidigt ett sätt att uttrycka mig. Författare och journalist var självklart drömyrken. Jag skrev långa uppsatser i skolan, små böcker och seriestrippar skapades hemma på kammaren och i tonåren började jag skriva låttexter, som senare tonsattes.

Farsan var också en inspiration när det gäller skrivandet. Han introducerade tidigt konsten att skriva en limerick! Denna femradiga diktform har hjälpt mig oerhört mycket i mitt språkbruk. Just att hitta rytmen i språket, inte bara i versform utan även i en helt vanlig löpande text.

Som sagt – min skolgång är något jag helst vill förtränga. Åtminstone fram till gymnasiet. Tvåårig ekonomisk linje hade maskinskrivning som ett obligatoriskt ämne. Inga Pålfors styrde lektionerna med järnhand och lärde oss elever fingersättningens ädla konst. Något som jag sedan dess haft stor nytta av. Tack Inga!

Hemma åkte farsans gamla skrivmaskin fram, färgbandet byttes och papper inköptes. Denna maskin var ett verktyg som gjorde att jag slapp traggla med att vända bokstäverna rätt med pennan. Det var ren glädje att se bokstav efter bokstav trillade på plats för att skapa ord och tillslut kompletta texter. Livet lekte!

Otaliga kvällar har jag under min uppväxt, tillsammans med farsan, suttit i vardagsrummet på Pepparrotsgatan och lyssnat till Hasse & Tage-revyer. För att inte tala om alla Lindemän! De sistnämnda var Hasse Alfredssons improvisationer utifrån ett givet ämne ur någon av kvällstidningarna och blev därför mer ren underhållning.

Revytexterna däremot, såväl sketcher som sånger, var ofta samhällsanalyser med politiska ställningstaganden och budskap, som på ett oerhört skickligt sätt lindades in i ett humoristiskt språkbruk.

Tage Danielssons ställningstagande vad gällde kärnkraften är bara ett exempel. I hans sannolikhetsmonolog gick det inte att ta miste på en underliggande skepsis till kärnkraften som energiproducent.

Andra språkekvilibrister och ordvrängare som genom åren inspirerat och fascinerat mig är självfallet Povel Ramel och Robban Broberg. Dessa två artister som har underhållit genom att ofta skapa nya spännande ordkombinationer utan att för den delen urholka eller förstöra det svenska språket. Tvärtom har de berikat och tillfört nya dimensioner. Onekligen spännande!

1993 införskaffades så den första PC:n till familjen Keijser. En no-name 386:a med Windows 3.11 och Works. Ett nytt kapitel i min egen personliga skrivutveckling skrevs i och med detta.

I takt med att datorer och programvara har utvecklats har också mitt eget skrivande förenklats. Stavningshjälp och numera också rent grammatiska verktyg är ovärderliga hjälpmedel för oss med skriv- och lässvårigheter. Ännu har man inte nått den ultimata lösningen, men är ändå en bra bit på väg.

Med denna berättelse som bakgrund och min fascination av det svenska språket blir jag därför något irriterad över hur professionella språknyttjare missbrukar och urholkar detsamma.

Det som förr kallades TV-hallåor och idag går under benämningen programpresentatörer envisas till exempel med att prata om POGRAM! När försvann r:et ur detta ord är min stilla undran? Ser de sig själv kanske som POGRAMPESENTATÖRER?

Idag lyssnade jag på P3 där Gina Dirawi i ett program med Erik Hassle pratade bland annat om en artist som inspirerat honom. När Hassle berättade om en för mig och förmodligen för fler okänd artist ställde Dirawi frågan:

”Var hittade du han?”

Varpå Hassle svarade:

”Jag lyssnade på han…”

Detta är ett fenomen som blir allt vanligare. Vart tog Rolle Stoltz vägen? Hade han levt idag och fortsatt verka som expertkommentator på TV-sporten hade varenda unge vetat att det heter honom – ”Jag lyssnade på HONOM…”!

Varför har människor så svårt att skilja på VAR och VART? Det är inte ovanligt att man hör föräldrar som leker tittut med sina barn och säger: ”VART är pappa?”

På den frågan borde svaret helt enkelt bli; Ditåt! Vart handlar nämligen om riktning. Vart ska du åka? Vart är du på väg? Man besvarar alltså dessa frågor med en riktining – ditåt, hem, bort etc.

Var handlar om befintlighet! Var bor du? Var är min penna? VAR är pappa? Svaren blir i de här fallen bestämda platser.

Särskrivningar är ett annat allt mer förekommande problem. Här är det nog livsmedelsbutiker som är trendsättare. Dagligen stöter vi på ”kul glass”, ”kvist tomat” eller ”kyckling lever”.

Avslutningsvis vågar jag mig på att sparka lite på journalistkåren – det skrå jag själv så länge drömde om att få tillhöra. Oftast är det inte själva artiklarna som vållar huvudbry. Däremot blir det allt vanligare att rubriker får åtminstone mig att reagera. Eller vad sägs om:

”Man anhållen misstänkt för mord på finlandsfärja”
”Slakteri tar inte emot studenter”
”Inga spår efter försvunnen skidåkare”
”Högsta domstolen prövar manlig omskärelse”

Lokaltidningen EnköpingsPosten är inget undantag. I dagens upplaga av EP fanns en artikel om hur hyresgäster i en fastighet haft problem med stanken av döda möss i väggarna. Rubriken till denna artikel löd:

För mig är mössproblem när toppluvan inte vill sitta kvar på huvudet. Döda gnagare i väggen är snarare ett musproblem! Visserligen kan musproblem, som någon mycket riktigt påtalade idag, vara av en helt annan karaktär. Dock inget jag kommer att fördjupa mig i denna gång.

Min uppmaning är slutligen; Våga värna det svenska språket!

Suspekta forskningsresultat och makabra trendbrott

När man läser tidningar, hör eller ser nyheter på radio och tv förundras man allt som oftast över diverse forskningsresultat. Eller snarare att man över huvud taget kan forska inom vissa områden.

Det är också vanligt förekommande att vissa nyheter presenteras på ett sådant sätt som får en att fundera på om man verkligen hörde/läste rätt. Behöver jag införskaffa nya glasögon eller lite revaxör!

Observation 1:

Senast i raden av ”sensationella” resultat är att barn som äter grönt och frukt når bättre resultat i skolan. Man tar sig för pannan och funderar över hur man fått anslag för att genomföra denna forskning? Hur stort var forskningsteamet och vad gör man med resultatet?

För mig är det ganska självklart att man genom en bra kosthållning mår bättre rent generellt, vilket i sig resulterar i att man sover bättre och då också presterar bättre över lag.

Barn som inte får i sig vitaminer, folsyra och allt annat nyttigt som finns i grönt och frukt tenderar alltså att nå sämre resultat. Behöver man forska för att komma fram till det?

Kan det finnas en anledning till att man serverar grönsaker till skolmaten, har fruktstund i förskolan och serverar frukt och grönt även på fritidshemmen? Hmmm…

Observation 2:

Läste också i DN idag att gonorré ökar bland ungdomar. Antalet klamydia- och syfilisfall däremot är oförändrat jämfört med förra året. Eller som DN skriver ”ligger stadigt” - som om det skulle vara något positivt!?

I artikeln går att läsa att Stockholm läns landsting så här efter sommaren skickar ut ”gratis provkit” för klamydia där man själv ”enkelt” tar ett prov i hemmet och skickar in för att några dagar senare få resultatet via Internet!

Det känns som om landstinget vill väl men börjat nysta i fel ände! Vore det intebättre att inför sommaren skicka ut information och gratis kondomer till alla ungdomar och unga vuxna? Förebyggande arbete måste vara bättre än vård när det är för sent - både för den enskilda personen som drabbas och för samhället i stort!

Observation 3:

Sist i raden makabra resultat presenterades på TV4:s morgonsändningar. Antalet döda ökade 2010 jämfört med året innan. Ökningen ska enligt uppgift vara 0,4%!

Sedan 1987 har antalet döda sjunkit för varje år. Och nu kommer det makabra i hela nyheten – TV4 kallar det för ett ”trendbrott”!? Vet inte om jag är helt ute och cyklar, men för mig är ett trendbrott något positivt!

Slutsats:

Det märks att det är nyhetstorka i Sverige när man måste fylla tomrummen med suspekta forskningsresultat och makabra trendbrott!

/Matz

Öländsk kändisparad

Öland är vårt sommarparadis, men det är vi ju självklart inte ensamma om att tycka. När man åker runt på ön är det många ansikten man känner igen. Då menar jag inte bara gamla bekanta sommargäster.

En resa söderut till Borgholm eller norrut till Löttorp innebär ofta att man spanar in en och annan kändis. Så även i år!

Härom dagen begav vi oss in till Borgholm för att få avnjuta glass när den är som bäst. Ölands glassbar tillverkar all sin glass själva. Där finns allt från italiensk chokladglass till champagnesorbet. Det är alltid lika svårt att välja, men man blir aldrig besviken.

Före oss i kön var ett sånt där känt ansikte som man funderar kring om det är någon man känner eller om det är någon man sett på TV eller film. Efter en stunds samtyckande blickar kom vi fram till att det var Mi Ridell.

Väl ute på gatan igen med varsin underbar glassupplevelses eftersmaker rullande runt i munnen får vi syn på en mäktig svart Grand Danois. En vackrare hund får man leta efter. En ståtlig hanne som sitter stolt bredvid sin husse.

Strax kommer matte med en lite bebis i sele på magen. Ingen mindre än doktor Åsa Vilbäck. Många av oss känner också igen henne som Robinson-Åsa.

Vi hann gå genom societetsparken – passande namn på slik promenad. På andra sidan stod en Expressenbuss parkerad. Inte helt förvånande egentligen med tanke på att kronprinsessans födelsedag var i antågande.

Utanför bussen i grå-blå kostym, back-slick med 2 kg vax och en slips som han hela tiden oroligt rättade till stod ingen mindre än den så kallade ”hovreportern” Johan T Lindwall.

Kan ju inte påstå att han är en av mina favoriter och hans uppenbarelse i real life gjorde inte saken så mycket bättre. Ett lätt förvirrat och osäkert intryck!

Promenaden gick vidare ner mot Strand Hotell och Borgholms hamn för att titta på ”båtarna”. Nu är det ju mer skepp än båtar som ligger där så här års, men det kan vara lite kul att titta på dem i alla fall.

På restaurangen sitter personer vid endast ett bord och en av dem var en av mina absoluta favoritsångerskor - Gladys del Pilar!

Sist i raden i denna kändisparad upplevdes idag när vi for till Löttorp för att handla. Tvärs över gatan med raska steg och med en kamera på axeln passerade en något tunnhårig man i sina bästa år, som vi alla i bilen tycktes känna igen.

Vi parkerade bilen och begav oss in i samma ICA-butik som nyss nämnde kameramänniska. Vi såg oss noga omkring för att om möjligt få syn på detta för oss välbekanta ansikte - och där i kön stod han. Sommarklädd och till synes välmående samspråkade han med en yngre man och vi kunde inte längre låta bli att våga ta steget fram för att skaka denna kändis hand.

Det var kul att träffa kanonfotografen och enköpingsprofilen Stickan Norling där man minst av allt anade det!

Stavhopp och Toy-reklam

Jag hade precis placerat ut mina habaneroplantor tillsammans med två andra chilisorter och ett par basilikakrukor som vi tagit med till paradiset. Mycket sol ska de ha så det blev söderväggen så klart. Nöjd med placeringen hämtade jag en kall öl från kylskåpet och skulle till att sätta mig i soffan när yngsta sonen kommer in i stugan och aningen förvånat utstöter:

- Det kommer någon genom grinden!

Några sommargäster känner vi och även ett par av de fast boende i byn så helt oväntat är det ju inte att någon kommer intraskande på tomten när de ser att markiserna är nedfällda och fasadflaggan sitter på plats.

Mannen som kom gående ned för det vi kallar autostradaren (nedfarten från vägen) var i 70-årsåldern. Han var klädd i en grönbrun t-shirt med matchande shorts, ett par relativt nyinköpta Adidas-skor och på huvudet en Titleist-solskärm.

Frugan gick och mötte upp när mannen kommit in ytterligare en bit på tomten. Jag hörde hur han nämnde något om en sjöman, 20 år sedan och konjak. Det sistnämnda fick mig att bli lite extra nyfiken. Jag tog på mig en skjorta och gick för att sluta upp.

- Jag har suttit här och druckit konjak med en sjöman, berättade mannen som presenterat sig som Ulf Bjuhr - före detta gymnastikdirektör. Jag är säker på att det var här, fortsatte han. Vi hade träffats på puben och slog följe hit. Vi satt utanför den här stugan och han bjöd på konjak!

Tyvärr blev frugan och jag tvungna att göra herr Bjuhr besviken. Vi är tredje generationen på tomten och ingen nu levande eller någon av dem som lämnat jordelivet har ens haft en tanke på att bli sjömän. Men konjak är ju aldrig fel!

Vi följde herr Bjuhr upp mot vägen igen för att om möjligt kunna utröna var det var han tillbringat den där kvällen för 20 år sedan.

- Jag har min fästmö står där uppe med min 70-årspresent, berättade Ulf. Kommer du ihåg Toy-reklamen? Ta't lugnt- ta en Toy! Min fru var Toy-flickan. Hennes pappa hade skivinspelningen på Gröna Lund. ABBA spelade in sin första skiva där.

Jag drog mig till minnes att det en gång i tiden fanns en liten holk på Grönan där man kunde spela in skivor. Inte långt ifrån drejskivorna där det las ett papper på som snurrade runt och man skulle hälla färger från olika tuber för att skapa ett något psykedeliskt mönster. Någon gång i mitten på 70-talet.

Väl uppe vid grinden fick vi syn på Toy-flickan, idag 60 plus, med en liten terrier i koppel. Det var 70-årspresenten fick vi veta.

- Hon var min ungdoms kärlek men så försvann hon, berättade Ulf och pekade på kvinnan med hunden. Av en händelse råkade vi stå bredvid varandra den dagen Kajsa Bergkvist klarade 2,06 och på den vägen är det!

Ulf log brett och berättade vidare att de tillbringade sommaren i en kvarn på den plats som Linné sagt vara den mest artrika platsen i Sverige. Flest växtarter per kvadratmeret!

Det visade sig också att Ulf Bjuhr skrivit stavhopparbibeln. Den bok som alla stavhoppare av rang i Sverige måste ha läst för att komma någonvart inom sporten. Det förklarade till viss del att Ulf och Toy-flickan mötts igen på en friidrottsgala – även om det just då handlade om hopp utan stav.

Idrottsintresserad som jag är var jag ju bara tvungen att testa honom och frågade därför vad som hände med svensk stavhoppning efter Miro Salar. Ulf ryggade till och granskade mig uppifrån och ner. Nu har jag honom, tänkte jag och log inombords. Det skulle jag inte ha gjort!

Jag fick en 15 minuter lång redovisning av varför Miro Salar, enligt Ulf Bjuhr, var den bästa svenska stavhopparen genom tiderna och varför Patrik Kristiansson (numera Klüft) aldrig lyckades ordentligt internationellt. Även Kjell Isaksson avhandlades om än något kort!

Efter en knapp timmes samtalande med Ulf Bjuhr och hans Toy-kvinna var det dags för dem att bege sig tillbaka till sin kvarn.

Fortfarande något fundersam till denna nya bekantskap och lite tveksam till huruvuda det finns någon stavhopparbibel var jag ju tvungen att googla på ämnet. Det var även en del annat i det Ulf berättat för oss som nästan kändes för bra för att vara sant. Men varför skulle den vilt främmande människa ställa sig och berätta osanningar för oss?

Jag skrev ”Ulf Bjuhr +stavhopp” i Google-rutan. Först träffen gav:

”Stavhopp: den kompletta träningsläran mot högre höjder för både kvinnor och män i alla åldrar”, författare Ulf Bjuhr och Hans Lagerqvist. (Den sistnämnde tog en silvermedalj i stav vid inomhus-EM i Grenoble 1972 och deltog i München OS samma år.)

Det var ett spännande möte en helt vanlig dag i vårt paradis på Öland!

30-årsjubileum i Paradiset

Jag tar det för givet varje år. Semestern ska tillbringas i stugan på Öland. Denna sommar ”bara” fyra veckor – jag som tidigare haft sommarlov och kunnat vara där upp till sju veckor varje sommar sedan 1981.

30-årsjubileum med andra ord! Tänk att det är tre decennier sedan jag satte min fot på den öländska marken för första gången. Den sommaren tillbringades mestadels ute på vägarna för att se allt vad ön hade att erbjuda. Allt från Störlinge kvarnar, Långe Jan och Ottenby söder ut till Byrums raukar, Byxelkrok och Långe Erik i norr.

Det skulle vara intressant att räkna ut hur många varv man farit runt ön genom åren!

De första åren var också då en hel del nya bekantskaper knöts med andra sommargäster i byn. Vi var ett ganska stort gäng som i mitten på 80-talet var och varannan kväll for in till Borgholm för att tillbringa kvällarna på Hotellet. Någon enstaka gång blev det Strand också, men inte alls lika ofta.

I slutet på 80-talet blev vi tre som åkte ner till stugan. 90 kom den fjärde familjemedlemmen och 96 var familjen Keijser fullbordad!

Med tanke på att stugan bara är på 24 kvadrat är det ett under att vi lyckats trycka in hela styrkan så pass länge. Numera är det bara den yngsta som, visserligen motvilligt, följer med ner men det är bara en tidsfråga innan jag och frugan får anpassat matkontot till två.

Semester för mig är vila och batteriladdning, men har man stuga får man räkna med att det alltid finns något som måste göras. Måla och kitta fönster till exempel – ett evighetsgöra kan man tycka. Det känns lite som om när man lyckats ta sig ett varv runt kåken är det dags att börja om.

Tjärpappen på taket håller några år till, men nästa år är det nog dags att om inte byta ut så åtminstone skrapa och måla vindskivorna.

Sommarens projekt är baksidan. Vårt spartanska sommarparadis innebär att vi diskar utomhus med vatten från brunnen som vi värmer på spisen. Självklart har vi också utedass, men numera i lite modernare tappning än tidigare (tack och lov).

Som sagt – baksidan måste åtgärdas. Där har vi en skärmvägg som blåst omkull under första delen av året. Den måste upp och fästas ordentligt denna gång så att stormarna inte lyfter bort den igen.

Bänken där vi har diskbaljorna sjunger på sista versen. Vi får nog ta fram den gamla diskbänken som står i uthuset. Till att börja med ska vi försöka ha en enkel konstruktion med pallbockar. Det är några år kvar tills det dras in kommunalt vatten och avlopp, men till dess måste vi ha en fungerande diskplats.

Det är som sagt en hel del som måste göras varje sommar. Resorna ner tar dryga 6 timmar. Vi står utomhus och diskar, använder utedass och hämtar vatten i brunnen på tomten. Men det är vårt paradis!

Hur många har en sådan möjlighet att njuta av Sverige när det är som bäst? Jag tar det för givet varje år. Semestern ska tillbringas i stugan på Öland.

Finsk midsommar – ett lotteri

Det är märkligt hur länder som ligger så nära varandra kan vara så långt ifrån varandra vad gäller musik, känslor och traditioner.

Skulle fira midsommarhelgen hos svärföräldrarna i Västanfjärd i södra Finland. Frugan, yngste sonen och jag tog båten från Värtahamnen tidigt på torsdagsmorgonen för en 12-timmars resa genom den vackra Stockholmska skärgården, över Ålands hav och en bit in i Finska viken.

För att komma så billigt undan som möjligt valde vi en så kalla däckstolsresa. Det vill säga; vi hade varsin ”flygplansstol” att tillgå under resan för att vila, sova och lösa korsord i.

Stolarna var placerade precis ovanför den del av båten där karaokebaren fanns. En bit in i Finska viken var det så dags att dra igång sången. Karaoke-jockeyn (eller vad det kallas) presenterade låtar och ”artister”. Hela tiden på finska.

Det var allt från tjejer i yngre tonåren, raggartyper med base-ball-keps till pensionärer och överförfriskade medelålders män. Alla hade de ett gemensamt. Det finska vemodet!

Låt efter låt följde samma mönster. De gick i moll och musiken präglades av fiol och dragspel.

Av de ca 15 bidragen var det bara en låt som jag och familjen kände igen. Dock kändes det inte helt OK att det var ledmotivet till filmen ”Titanic” när vi fortfarande befann oss på djupt vatten, men ändå lite signifikativt för hela karaokeupplevelsen.

Det hela avslutades med en man som med all tydlighet var ordentligt påverkad av mängden alkohol han lyckats få i sig sedan starten klockan sju på morgonen. Nu blev det inte mycket till sång utan snarare en form av textrecitation.

Uppenbarligen blev mannen tagen av sin egen inlevelse för plötsligt började tårarna spruta på honom som ur en levande fontän. Där satt jag utan att ha förstått ett enda ord av denna finska deklamation, men ändå på något sätt märkbart berörd.

Nåväl, vi landade torra i Åbo vid 19.30-tiden, blev hämtade med bil för ytterligare en dryg timmes resa till Kimito och Västanfjärd. Väl framme blev det en god paj och lite ”vanlig” öl innan det var dags att krypa i säng efter en resa som tagit på krafterna både fysiskt och känslomässigt.

Midsommarafton startade med strålande sol och frukost i det fria. Lunchen som serverades någon timme senare var svenskinspirerad med sill och färskpotatis med tillhörande drycker. Underbart!

På eftermiddagen skulle vi få uppleva äkta finskt midsommarfirande. Vi tog bilen för en 10-minuters resa till något som liknande en svensk bygdegård. Det var redan fullt med folk och parkeringsvakterna hade fullt upp med att se till att alla bilar fick plats på närliggande gräsplaner. Svärmor förklarade att hon aldrig sett så många bilar och så mycket folk. Detta lovade gott inför vad som komma skulle.

När vi parkerat bilen promenerade vi upp på gårdsplanen. Vi möttes av en ensam fiolspelande ung dam. Återigen kom det finska vemodet emot mig i form av tonerna från fiolen, men det var något bekant över det hela ändå.

Dock tog det mig en stund att inse att det denna unga kvinna framförde med ett mycket stämningsfullt fiolspelande var inget mindre än Mats Olins ”Jag tror, jag tror på sommaren”.

Hur människan lyckades få till det finska vemodet i denna svenskaste av alla svenska sommarmelodier förblir en gåta.

Trollbunden av denna finska motsvarighet till näcken, fast då i kvinnlig version och fullt påklädd, stod jag där på gårdsbacken och konstaterade att det också fanns en variant på midsommarstång. En något kortare stång, majad och klar med kransar. Den hade dessutom fyra båtar hängande från varje arm och högst upp kröntes stången med ett W. Jag fick dock inte klart för mig vad bokstaven stod för.

Tyvärr hade vi precis missat resningen av stången när vi kom, men det skulle enligt uppgift inte heller vara något speciellt. Den restes liksom bara. I Sverige placeras majstången i centrum och vi dansar runt den som en hyllning till sommaren. Denna finska variant hade placerats mer för att inte stå i vägen, lite undanskuffad i skogskanten.

Nästa sak som slog mig var att det var någon form av kökstema för denna tillställning. Anledningen till denna slutsats var att jag första höll på att krocka med en kvinna som jag till en början trodde hade en stor rosa blomsterprydd tratt på huvudet. Vid närmare titt på denna märkliga huvudbonad kunde jag konstatera att det var en ut-och-in-vänd kakform i silikon.

Förundrad gick jag vidare för att plötsligt stå öga mot öga med en man, som även han var iklädd ett köksredskap på huvudet prytt med blommor. Mannen hade valt ett grönt durkslag i hårdplast med aningen dålig passform.

Svärmor och jag tog oss in i själva byggnaden och hon förklarade för mig att det skulle bli ett lotteri där överskottet gick till en lokal ungdomsförening. Vinsterna var skänkta av lokalbefolkningen.

Samlingslokalen var fylld med diverse attiraljer. Det var allt från simpla små leksaker och soppor på burk till högvinsterna som bestod av trädgårdsmöbler, en hammock och en motorsåg.

Så plötsligt tömdes lokalen på människor. Även jag och svärmor begav oss åter ut på gårdsplanen. Väl där ute kunde man ta på spänningen. Någonting var på gång – det märktes helt klart. Mitt i detta spänningsmoment öppnades dörren till bygdegården och en man kom utspringande. Med sin perfekta finlands-svenska dialekt ropade han så högt han kunde:

”Är här någon som vill få lotter?”

Panik utbröt! Människor slog som gamar ner på den stackars mannen med lådan med lotter. Som tur var kom fler lottförsäljare till undsättning. Gamflocken splittrades och det bildades ett tiotal grupperingar på gårdsplanen.

Lotterna kostade 2 Euro styck. Svärmor köpte 20 lotter och svärfar 10. Med spänning hjälptes vi åt att öppna lotterna. Skulle vi åka hem med en motorsåg eller kanske någon annan av de fina högvinsterna?

Sonen, svärmor och svärfar lyckades få varsin vinstlott och gick med raska steg för att hämta ut sina vinster. Frugan och jag stod kvar på gårdsplanen i spänd förväntan. Sonen kom ut med en chipspåse (som kom väl till pass senare under midsommarkvällen). Svärmor hade vunnit ett set med vantar, mössa och halsduk i fleece – för en 5-åring!

Svärfar tog nog hem dagen pris i alla fall. En dvd med animerade H C Andersson-sagor – på finska! Dvd:n skänktes omgående bort till en grannpojke i 4-årsåldern.

”Jaha, då åker vi hem då!” Svärmors ord kom lika oväntat som en blixt från klar himmel. På min fråga vad folk tar sig för resten av dagen förklarade svärfar helt frankt att man åker hem till sitt. Inget speciellt vad gäller mat eller andra traditioner. Tydligen var detta slutet på det finska midsommarfirandet. Lotteriet var det - med stort D!

Själva for vi tillbaka hem för att tillsammans med svärmors syster och hennes man grilla entrecote som serverades med ungstekt potatis, bearnaise-sås och grönsallad. Middagen avslutades med en jordgubbstårta gjord med finlands-svensk kärlek och glädje!