Vart är svenska språket på väg?

En av höjdpunkterna när jag var liten var när farsan läste för mig och syrran innan vi skulle sova. Det fanns inget bättre än att krypa ner under täcket i föräldrarnas sängar. Pappa låg i mitten med mig och syrran tätt, tätt uppkrupna under varsin av hans armar.

Emil i Lönneberga var min favorit! Speciellt när farsan förställde rösten beroende på vem det var som pratade i boken. Allra mest spännande var det när Emils pappa, sin vana trogen, skrikande pojkens namn jagade honom till snickarboden.

Pelle Svanslös var en annan av favoriterna. Bill och Bull var, trots sitt samröre med elaka Måns, enligt mitt tycke de roligaste figurerna i böckerna.

Nu i efterhand förstår jag hur farsan själv fascinerades av Gösta Knutssons målande beskrivningar av det Uppsala han älskade. Det var nog mer av den anledningen min kära far valde dessa böcker att läsa för syrran och mig.

Det var i alla fall i mina föräldrars sovrum som min fascination av det svenska språket tog sin början. Jag verkligen älskade att lyssna på när farsan med inlevelse läste för oss!

Tyvärr blev inte min egen läsning den upplevelse jag hoppades på. Jag kan inte påstå att det var ren dyslexi, men någon form av läs- och skrivsvårighet hade jag (och har fortfarande).

Texter som för mina klasskamrater tog tio minuter att läsa kunde ta mig en hel lektion. Bokstäver flöt ihop, rader lästes om och om igen, b och d blandades ihop och fler saker som gjorde texter helt obegripliga.

Trots det blev skrivandet tidigt ett sätt att uttrycka mig. Författare och journalist var självklart drömyrken. Jag skrev långa uppsatser i skolan, små böcker och seriestrippar skapades hemma på kammaren och i tonåren började jag skriva låttexter, som senare tonsattes.

Farsan var också en inspiration när det gäller skrivandet. Han introducerade tidigt konsten att skriva en limerick! Denna femradiga diktform har hjälpt mig oerhört mycket i mitt språkbruk. Just att hitta rytmen i språket, inte bara i versform utan även i en helt vanlig löpande text.

Som sagt – min skolgång är något jag helst vill förtränga. Åtminstone fram till gymnasiet. Tvåårig ekonomisk linje hade maskinskrivning som ett obligatoriskt ämne. Inga Pålfors styrde lektionerna med järnhand och lärde oss elever fingersättningens ädla konst. Något som jag sedan dess haft stor nytta av. Tack Inga!

Hemma åkte farsans gamla skrivmaskin fram, färgbandet byttes och papper inköptes. Denna maskin var ett verktyg som gjorde att jag slapp traggla med att vända bokstäverna rätt med pennan. Det var ren glädje att se bokstav efter bokstav trillade på plats för att skapa ord och tillslut kompletta texter. Livet lekte!

Otaliga kvällar har jag under min uppväxt, tillsammans med farsan, suttit i vardagsrummet på Pepparrotsgatan och lyssnat till Hasse & Tage-revyer. För att inte tala om alla Lindemän! De sistnämnda var Hasse Alfredssons improvisationer utifrån ett givet ämne ur någon av kvällstidningarna och blev därför mer ren underhållning.

Revytexterna däremot, såväl sketcher som sånger, var ofta samhällsanalyser med politiska ställningstaganden och budskap, som på ett oerhört skickligt sätt lindades in i ett humoristiskt språkbruk.

Tage Danielssons ställningstagande vad gällde kärnkraften är bara ett exempel. I hans sannolikhetsmonolog gick det inte att ta miste på en underliggande skepsis till kärnkraften som energiproducent.

Andra språkekvilibrister och ordvrängare som genom åren inspirerat och fascinerat mig är självfallet Povel Ramel och Robban Broberg. Dessa två artister som har underhållit genom att ofta skapa nya spännande ordkombinationer utan att för den delen urholka eller förstöra det svenska språket. Tvärtom har de berikat och tillfört nya dimensioner. Onekligen spännande!

1993 införskaffades så den första PC:n till familjen Keijser. En no-name 386:a med Windows 3.11 och Works. Ett nytt kapitel i min egen personliga skrivutveckling skrevs i och med detta.

I takt med att datorer och programvara har utvecklats har också mitt eget skrivande förenklats. Stavningshjälp och numera också rent grammatiska verktyg är ovärderliga hjälpmedel för oss med skriv- och lässvårigheter. Ännu har man inte nått den ultimata lösningen, men är ändå en bra bit på väg.

Med denna berättelse som bakgrund och min fascination av det svenska språket blir jag därför något irriterad över hur professionella språknyttjare missbrukar och urholkar detsamma.

Det som förr kallades TV-hallåor och idag går under benämningen programpresentatörer envisas till exempel med att prata om POGRAM! När försvann r:et ur detta ord är min stilla undran? Ser de sig själv kanske som POGRAMPESENTATÖRER?

Idag lyssnade jag på P3 där Gina Dirawi i ett program med Erik Hassle pratade bland annat om en artist som inspirerat honom. När Hassle berättade om en för mig och förmodligen för fler okänd artist ställde Dirawi frågan:

”Var hittade du han?”

Varpå Hassle svarade:

”Jag lyssnade på han…”

Detta är ett fenomen som blir allt vanligare. Vart tog Rolle Stoltz vägen? Hade han levt idag och fortsatt verka som expertkommentator på TV-sporten hade varenda unge vetat att det heter honom – ”Jag lyssnade på HONOM…”!

Varför har människor så svårt att skilja på VAR och VART? Det är inte ovanligt att man hör föräldrar som leker tittut med sina barn och säger: ”VART är pappa?”

På den frågan borde svaret helt enkelt bli; Ditåt! Vart handlar nämligen om riktning. Vart ska du åka? Vart är du på väg? Man besvarar alltså dessa frågor med en riktining – ditåt, hem, bort etc.

Var handlar om befintlighet! Var bor du? Var är min penna? VAR är pappa? Svaren blir i de här fallen bestämda platser.

Särskrivningar är ett annat allt mer förekommande problem. Här är det nog livsmedelsbutiker som är trendsättare. Dagligen stöter vi på ”kul glass”, ”kvist tomat” eller ”kyckling lever”.

Avslutningsvis vågar jag mig på att sparka lite på journalistkåren – det skrå jag själv så länge drömde om att få tillhöra. Oftast är det inte själva artiklarna som vållar huvudbry. Däremot blir det allt vanligare att rubriker får åtminstone mig att reagera. Eller vad sägs om:

”Man anhållen misstänkt för mord på finlandsfärja”
”Slakteri tar inte emot studenter”
”Inga spår efter försvunnen skidåkare”
”Högsta domstolen prövar manlig omskärelse”

Lokaltidningen EnköpingsPosten är inget undantag. I dagens upplaga av EP fanns en artikel om hur hyresgäster i en fastighet haft problem med stanken av döda möss i väggarna. Rubriken till denna artikel löd:

För mig är mössproblem när toppluvan inte vill sitta kvar på huvudet. Döda gnagare i väggen är snarare ett musproblem! Visserligen kan musproblem, som någon mycket riktigt påtalade idag, vara av en helt annan karaktär. Dock inget jag kommer att fördjupa mig i denna gång.

Min uppmaning är slutligen; Våga värna det svenska språket!